VIP-Buss i Laos..
Det ar tydligt att vi har olika uppfattningar om vad VIP innebar i olika delar av varlden. Jag och Jonatan har idag fardats med VIP-Buss mellan staderna Vang Vieng och Luang Prabang.
Nar vi forst kom till busstationen var bussen redan full av manniskor, men jag tankte anda att det kunde vara smart med ett toabesok innan den sex timmar langa bussresan (las plus minst nagon timme, ALLTID i asien). Nar jag sedan kom tillbaka till bussen fanns det inga lediga saten kvar, trots att klockan annu inte hade slagit 10:00 da bussen skulle ga. Jonatan hade lyckats klamma sig ner i ett sate langst bak i mitten. Jag tittade undrande pa herren som tog emot folks biljetter. "Oh, full. Sorry. Wait, you sit here!". Mannen pekar da pa ett litet, utfallbart sate som brukar finnas allra langst fram i vissa bussar. Satet var allt annat an inbjudande med benutrymme som hade skavt knana av vilken tioarig Laoflicka som helst. Ryggstodet lutade, men at fel hall, sa att man var tvungen att sitta med ryggen i en svagt framatbojd position hur man an gjorde. Jaha, vad fan gor man? Dom kommer ju knappast trolla fram ett nytt sate och vad hjalper det att klaga. Sa jag slog mig ner och onskade att jag hade en langd som mer motsvarar medellangden i Laos an i Sverige.
Det var nu det riktigt intressanta borjade. Jag far order att resa pa mig (eftersom min stol maste fallas upp och jag ga ut ur bussen sa fort dorren oppnas. Sa mycket for mina planer om somn..). Nu ska det in locals pa bussen, det ar namligen bara turister som har ratt till ett riktigt sate. Sa man lyfter pa plaststolar for tre personer i mitt uppgangen, plus att en kille valjer att stalla sig i trappen till bussdorren, ca tre cm brevid mig. Han ler och ger tummen upp, nu aker vi! Sa dar sitter jag, i mitt minimala obekvama sate, med 7 timmars resa framfor mig, inklamd mellan chaufforen, en man pa en plaststol samt en kille staendes i praktiken pa mig. Det hela var sa komiskt att jag inte ens kunde bli sur. Nu kan det iaf inte bli varre. Eller..
Efter ca tjugo minuter stannar vi till vid vagkanten dar det star ca 15 barn och ett gang foraldrar. Barnen ar smutsiga, glada och lojligt gulliga i alla aldrar. Det visar sig att tre barn, deras foraldrar, ytterligare tva vuxna samt fyra gigantiska sackar med ris ska in i bussen. Det finns ju ingen mer plats?! "Joda, in med nagra plastspallar till, nagon kan sitta i knat, det gar att sitta tva brevid han morkhariga turisten langst fram pa golvet, osv..". Sa jag hjalper att bara in ungar och rissackar i bussen sa gott jag kan. En hel del aldre turister i bussen borjar nu gnalla, men laoitsierna (hur fan sager man??) bara garvar. Jag garvar ocksa och kanner mig lite som en i ganget, jag sitter ju fan sa mycket varre en den dar feta fransosen som har ett eget sate(!) vid fonstret.
Vagen mellan Vang Vieng och Luang Prabang er en san dar extrem serpentinvag som gar over ett bergsmassiv med flera toppar som latt nar over tvatusen meter. Jag har till min fordel att sitta langst fram sa att jag kan folja vagen och njuta extra mycket av utsikten som ar helt sjuk. Trakigt nog klarar inte de sma barnen av alla svangar lika bra som de vuxna, och snart spyr alla tre och grater i kapp en halv meter bakom min axel. Jag duckar for spyorna och hjalper till att skicka plastpasar och papperstussar till de stackars foraldrarna som gor allt vad dom kan for att fa barnen att ma battre.
Efter sju drygt sju timmar, en overkord hund och en overkord anka var vi antligen framme. Den helt klart sjukaste bussresan hittills i mitt liv, eller som en brittiskt forfattare sa under en kisspaus "Thats just a good hardcore Lao-experience for you, mate!".
Nar vi forst kom till busstationen var bussen redan full av manniskor, men jag tankte anda att det kunde vara smart med ett toabesok innan den sex timmar langa bussresan (las plus minst nagon timme, ALLTID i asien). Nar jag sedan kom tillbaka till bussen fanns det inga lediga saten kvar, trots att klockan annu inte hade slagit 10:00 da bussen skulle ga. Jonatan hade lyckats klamma sig ner i ett sate langst bak i mitten. Jag tittade undrande pa herren som tog emot folks biljetter. "Oh, full. Sorry. Wait, you sit here!". Mannen pekar da pa ett litet, utfallbart sate som brukar finnas allra langst fram i vissa bussar. Satet var allt annat an inbjudande med benutrymme som hade skavt knana av vilken tioarig Laoflicka som helst. Ryggstodet lutade, men at fel hall, sa att man var tvungen att sitta med ryggen i en svagt framatbojd position hur man an gjorde. Jaha, vad fan gor man? Dom kommer ju knappast trolla fram ett nytt sate och vad hjalper det att klaga. Sa jag slog mig ner och onskade att jag hade en langd som mer motsvarar medellangden i Laos an i Sverige.
Det var nu det riktigt intressanta borjade. Jag far order att resa pa mig (eftersom min stol maste fallas upp och jag ga ut ur bussen sa fort dorren oppnas. Sa mycket for mina planer om somn..). Nu ska det in locals pa bussen, det ar namligen bara turister som har ratt till ett riktigt sate. Sa man lyfter pa plaststolar for tre personer i mitt uppgangen, plus att en kille valjer att stalla sig i trappen till bussdorren, ca tre cm brevid mig. Han ler och ger tummen upp, nu aker vi! Sa dar sitter jag, i mitt minimala obekvama sate, med 7 timmars resa framfor mig, inklamd mellan chaufforen, en man pa en plaststol samt en kille staendes i praktiken pa mig. Det hela var sa komiskt att jag inte ens kunde bli sur. Nu kan det iaf inte bli varre. Eller..
Efter ca tjugo minuter stannar vi till vid vagkanten dar det star ca 15 barn och ett gang foraldrar. Barnen ar smutsiga, glada och lojligt gulliga i alla aldrar. Det visar sig att tre barn, deras foraldrar, ytterligare tva vuxna samt fyra gigantiska sackar med ris ska in i bussen. Det finns ju ingen mer plats?! "Joda, in med nagra plastspallar till, nagon kan sitta i knat, det gar att sitta tva brevid han morkhariga turisten langst fram pa golvet, osv..". Sa jag hjalper att bara in ungar och rissackar i bussen sa gott jag kan. En hel del aldre turister i bussen borjar nu gnalla, men laoitsierna (hur fan sager man??) bara garvar. Jag garvar ocksa och kanner mig lite som en i ganget, jag sitter ju fan sa mycket varre en den dar feta fransosen som har ett eget sate(!) vid fonstret.
Vagen mellan Vang Vieng och Luang Prabang er en san dar extrem serpentinvag som gar over ett bergsmassiv med flera toppar som latt nar over tvatusen meter. Jag har till min fordel att sitta langst fram sa att jag kan folja vagen och njuta extra mycket av utsikten som ar helt sjuk. Trakigt nog klarar inte de sma barnen av alla svangar lika bra som de vuxna, och snart spyr alla tre och grater i kapp en halv meter bakom min axel. Jag duckar for spyorna och hjalper till att skicka plastpasar och papperstussar till de stackars foraldrarna som gor allt vad dom kan for att fa barnen att ma battre.
Efter sju drygt sju timmar, en overkord hund och en overkord anka var vi antligen framme. Den helt klart sjukaste bussresan hittills i mitt liv, eller som en brittiskt forfattare sa under en kisspaus "Thats just a good hardcore Lao-experience for you, mate!".
Kommentarer
Trackback
